Gavelin Rydman: Huvudmannen måste ta sitt ansvar för särskilt stöd

Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Det innebär att elever som har sämre förutsättningar ska få stöd och hjälp i sitt lärande och i sin utveckling. Det ska hjälpa dem att nå så långt som möjligt och helst nå kunskapsmålen. Allra ytterst handlar detta om att överbrygga klyftor i samhället och minska utslagningen. Det tjänar alla på. Det är inte en politisk åsikt, det är fakta. Samhällen utan för stora klyftor mellan grupper mår generellt bättre.

Frågan om särskilt stöd borde därför vara en fråga som alla runt skolan tar ansvar för och som engagerar på alla nivåer. Och på ytan ser det också ut så. Ingen politiker på någon nivå skulle någonsin säga att särskilt stöd i skolan är en oprioriterad fråga eller något som mitt parti inte står upp för. Det är också min uppfattning att de allra flesta politiker är ärliga när de talar om vikten av att alla elever når målen.

Men vackra ord omsätts inte alltid i handling. I praktiken är det vanligen rektorn som avgör om elever ska få stöd och vilket stöd de ska få. Rektorerna har fått en påse pengar av sin styrelse eller sina kommunala politiker. Den påsen förutsätts räcka till alla behov, vilket den oftast inte gör. De politiska målen är högre än vad finansieringen tillåter och kvar står rektorn med problemet. Ensam. Det är oftast inte värt besväret att fråga om mer resurser än de man redan fått. Och om rektorn ändå frågar efter mer pengar kan det uppfattas som ett bevis på svaghet.

Vem ska då få den sista timmen med specialläraren? Kalle, Lisa eller Ahmed? Ska jag flytta Julias resurs till Nils? Kan jag ta ansvar för en verksamhet där pengarna inte räcker till det stödbehov som finns? Ska jag låta en budget i balans gå före rätt till stöd? Det är etiska frågor som tynger på samvetet och där det inte finns några svar som känns bra. Det är frågor som snurrar i huvudet när man vaknar för tidigt och som blir tunga att ständigt bära med sig. Detta bidrar till att många lämnar skolledaryrket alldeles för tidigt.

Men jag menar att det inte är rätt att rektorer ensamma ska hantera problemet med resurser som inte räcker till elevernas stödbehov. Det är inte rätt att frågan om särskilt stöd ständigt ska vara en yrkesetisk fråga för skolledare. Huvudmannen är ytterst ansvarig för barns och elevers utbildning. Därför måste denne, i återkommande dialog med rektorn, förvissa sig om att det finns förutsättningar till särskilt stöd. Om resurser saknas ska dessa skjutas till eller omfördelas från annat håll. På så sätt uppfyller kommunen skollagens krav om att fördela resurser efter elevernas olika förutsättningar och behov. På så sätt slipper rektorn stå själv med problemet. Det är rätt!