Dilemmat: Så reagerade rektor Andreas på hotbilden mot skolan

Jag väcktes mitt i natten av ett telefonsamtal. Det var en jourhavande tjänsteman i kommunen som ville förbereda mig på att jag behövde ha ett digitalt möte med polisen tidigt på morgonen. Det var skolavslutningsdag och tankarna började snurra i huvudet.

På mötet fick jag reda på att det fanns en hotbild mot vår skola. Vid en husrannsakan hos en elev från en annan skola hade polisen hittat komprometterande material i elevens dator. Där fanns tider för vår skolavslutning, foton på vissa människor och beskrivningar där bland annat vapen ingick. Eleven hade ett par dagar tidigare utfört någon form av hot mot sin egen skola och sedan avvikit. Ingen visste var eleven befann sig nu.

Allt tydde på att det fanns en verklig hotbild mot vår skola men jag hade ingen aning om varför. Det väckte en hel del olust hos mig. Utifrån den information jag och mina chefer hade fått av polisen var det ändå ett lätt beslut att ställa in skolavslutningen. Vi utgick från att det var ett skarpt läge. Dilemmat var att hantera allt hotet medförde.

Jag visste att eleverna, framför allt av­gångs­eleverna, hade förväntningar på skolavslutningen som nu grusades. Jag förstod att hotet skulle skapa stor oro och väcka starka känslor bland både elever, personal och föräldrar. Flera tragiska händelser hade på kort tid inträffat på skolor i Sverige, inte minst attentatet på Malmö Latinskola där två lärare blivit dödade av en elev. Det bidrog till att medvetenheten om faran och rädslan låg mycket närmare ytan hos oss.

Att ställas inför ett sådant här diffust hot var svårt. Jag visste inte om hotet var riktat mot en specifik person eller flera. Jag beslöt att minimera antalet inblandade som skulle hantera krissituationen till mig själv och en kollega i ledningsgruppen. Övriga medarbetare uppmanades att stanna hemma och invänta information från mig. Vid mer förutsägbara krissituationer har vi många olika roller men i det här fallet kände jag bara ”ju fler kockar desto sämre soppa”. 

Jag beslöt att minimera antalet inblandade som skulle hantera krissituationen till mig själv och en kollega i ledningsgruppen.

Vi delade upp oss. Min kollega tog framför allt hand om informationen och frågorna från personal och elever. Jag tog den externa kommunikationen gentemot vårdnadshavare och media. Vi fick snabbt fundera på hur vi skulle kommunicera detta utan att skapa för mycket oro bland föräldrar, elever och medarbetare. Det första vi gjorde var att åka till skolan för att säkerställa att barn och personal som hade kommit tidigt till skolans fritids blev informerade och hemskickade på ett säkert sätt.

Jag fick ett visst adrenalinpåslag av situationen men också av att telefonen ganska snart började ringa från kvällstidningarna och andra medier. De ville veta vad som pågick och jag hade få svar att ge. Det är svårt att vara förberedd på en sådan här situation.

Efter någon dag hittades eleven och togs om hand. Hotet kunde avblåsas. Efter det ströp polisen i princip all information till mig och mina kollegor. Vi fick aldrig veta om det fanns någon förklaring till att just vår skola hade utsatts för hot. Det kändes inte bra.

Samtidigt förväntades jag ett par dagar senare sitta med Arbetsmiljöverket, som gjorde en flygande inspektion, och ”stå till svars” för hur jag hade hanterat situationen och hur jag skulle förebygga liknande hot i framtiden. Det var lite svårt att veta hur jag som rektor skulle kunna förebygga att något liknande inträffar när ingen av oss ens hade hunnit processa situationen eller visste varför det inträffat.

Vi beslöt i alla fall att bjuda in våra elever i nian till en skolavslutning en annan dag för att de skulle kunna få sina stipendier och möjlighet att säga hej då. Vi ser avslutningsdagen som en viktig och givande dag även om det kändes lite rumphugget.

Det var jobbigt att jag inte hade någon tid på skolan med lärarna och övriga medarbetare efter händelsen eftersom de gick på semester med sin eventuella oro och ovisshet. Vi erbjöd såklart samtal och stöd till de som ville men det kändes ändå problematiskt att inte träffa dem.

Det var jobbigt att jag inte hade någon tid på skolan med lärarna och övriga medarbetare efter händelsen eftersom de gick på semester med sin eventuella oro och ovisshet.

Under de här dagarna hann jag tänka mer än en gång; är det verkligen detta som innebär att vara rektor? Jag har varit rektor länge och har varit med om flera hotfulla situationer men samtidigt funderar jag på hur många skolledare som är rustade för sådana här situationer. Det kanske är den här typen av situationer som blir droppen som gör att de slutar som skolledare.

Läs psykologen Frida Kristina Nilssons kommentar till rektor Andreas agerande.

Dilemmat har tidigare publicerats i Skolledaren nr 6-2023. Rektor Andreas heter egentligen något annat.