Forskare undersöker rektorernas autonomi

Dagens utbildning är komplex och involverar elever, föräldrar, lärare, skolpersonal, skolchefer och olika intressegrupper. Som chef – skolchef eller rektor – förväntas man kunna bolla många olika intressen och perspektiv, och dessutom handskas med styrning på både nationell och lokal nivå. Det ingår liksom i chefsuppdraget att utsättas för påverkan från olika grupper.

– Vi vet hur viktigt det formella ledarskapet är för att skolor ska fungera väl, så därför är all forskning som rör ledarskap i skolan av stor vikt. Det forskas för lite om skolledarskap, därför känns det inspirerande att påbörja detta projekt, säger Daniel Nordholm, docent i pedagogik vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet, samt utbildningschef för rektorsprogrammet.

Han leder det skandinaviska projekt som syftar till att bidra med mer kunskap om skolchefers och rektors upplevda autonomi i Sverige, Finland och på Island.

Som nordiska välfärdsstater uppvisar de tre länder nationella likheter, men det finns också intressanta skillnader, påpekar Daniel Nordholm.

– I Finland är lärarna generellt sett starka i sin yrkesroll och de kan i stor utsträckning bestämma över sin undervisning. Skolutvecklingen har sett bra ut, och landet har länge haft starka resultat i Pisa, även om de har dalat lite i senare mätningar. Många länder har därför kikat på Finland – vilken är framgångsfaktorn för att lyckas så väl? I och med lärarnas höga grad av autonomi, har rektorerna inte jobbat särskilt mycket med pedagogiskt ledarskap. Med det sagt så har det börjat hända saker i Finland på senare tid. Vi tror att både rektorer och skolchefer kommer att jobba mer med skolutvecklingsfrågor i framtiden.

Komplext i Sverige

Sverige är mer komplext med fler nivåer, olika huvudmän, en blandning mellan fristående och kommunala skolor.

Island, i sin tur, har med sitt avgränsade geografiska läge helt andra förutsättningar. Befolkningen är liten och ”alla känner alla”.

– Vad skapar det för förutsättningar att man har nära relationer, och därmed också bättre koll på varandra? Att befolkningen är så liten? Och att den är mer homogen? Klart är att beslutsvägarna är kortare, och kanske bidrar det till mer tillit och handlingsutrymme.

I forskningsarbetet kommer skol­chefer och rektorer att intervjuas, dessutom kommer forskarna gå igenom fackliga tidningar – som Skolledaren – för att undersöka hur det rapporteras om handlingsutrymme och autonomi.

– Hur har professionen drivit de här frågorna? Vill man ha mer autonomi? Eller mer statlig inblandning?

Relationen mellan skolchef och rektorer i fokus

Ett särskilt fokus i forskningen riktas mot relationen mellan skolchef och rektor och hur autonomi formas och förhandlas i mötet mellan dessa två nivåer i skolsystemet. Projektet tittar närmare på två specifika områden: skolförbättring och inkludering.

När det gäller skolförbättring har det sedan länge funnits en diskussion om huruvida autonomi och tillit till de lokala aktörerna främjar skolförbättring och elevers resultat. I dag saknar vi emellertid kunskap om hur skolledare upplever sin autonomi.

– Hur man kan förbättra skolans kapacitet och höja elevernas resultat? Vem äger den frågan? Har skolchefer och rektorer möjlighet att delegera uppgifter inom den egna organisationen? Kan man se en skillnad mellan små och stora kommuner eller mellan olika typer av skolhuvudmän? Det är sådant vi kommer att undersöka i projektet.

Vad gäller inkludering finns en liknande diskussion – i vilken utsträckning kan skolledare besluta om till exempel extra anpassningar för barn med särskilda behov eller mindre undervisningsgrupper?

– Det handlar om vad man har för mandat inom den egna organisationen.

Daniel Nordholm och hans kollegor har tidigare forskat på hur svenska rektorer upplever att handlingsutrymme och kontroll har förändrats över tid.

– Faktum är att graden av upplevd autonomi ligger, och har legat, på ungefär samma nivå under åren 2003 till 2019. Med den utgångspunkten vill vi nu undersöka hur resultaten kan förstås ur ett komparativt perspektiv och då tror vi att skolförbättring och inkludering är två bra exempel.