Krönika: Krisövningarna har gjort något med mig som människa

Text: Malin Westling, skolchef Piteå kommun

LÄS ÄVEN: Undersökning: Skolledare saknar stöd vid kris

LÄS ÄVEN: Guide: Så skapar du en robust krisorganisation

När jag var liten hade min mormor en mening som hon använde av och till i sin uppfostran av mig:  ”Passa dig, så inte Ryssen kommer”. Det var ett konstigt och skrämmande budskap. Jag förstod inte varför ”Ryssen” skulle komma just till mig, högt upp i Norrbottens inland, men jag förstod att mina handlingar kunde få obehagliga konsekvenser. Vem ”Ryssen” var hade jag inte en susning om, det var först i tonåren jag insåg att de fantastiska hockeyspelarna Krutov, Makarov och Fetisov var ”Ryssen”, och visst – jag fasade alltid för att Sovjetunionen skulle komma och mangla ned Tre kronor i hockey-VM varje år.

Aldrig hade jag kunnat drömma om att frågan ”Vad gör vi om Ryssen kommer” skulle bli en realitet i mitt uppdrag som skolledare drygt fyrtio år senare. Kunde inte drömma om att jag, utöver att se till att utbildningens förskrifter följs, utvärdera och utveckla verksamheten mot de mål som anges i styrdokumenten, säkerställa att budgeten hålls, att personalens behörigheter upprätthålls, att arbetsmiljön är god och att kommunens politiska vision förverkligas, nu också ska förbereda mig själv och min organisation på att ”Ryssen” eventuellt kommer. Om jag ska vara ärlig känns budskapet minst lika konstigt och skrämmande nu som det gjorde när jag var åtta år.

”Svårt att släppa upplevelsen”

Pandemins krishantering var bara början. Nu förväntas vi skolledare delta i såväl utbildningar som planeringsmöten kring säkerhetsarbete. Under hösten har jag bland annat deltagit i en stor övning kring höjd beredskap (där vi faktiskt låtsades att ”Ryssen kom”) och trots att veckorna gått sedan övningen har jag svårt att släppa upplevelsen. Att föreställa mig en vardag i krig där förskolor och skolor ändå förväntas fungera trots att vatten och el kanske inte är i drift, det har gjort något med mig som människa. Att föreställa mig att vara ledare i en sådan hotfull vardag, att förbereda mig för det värsta tänkbara, det skapar ytterligare en dimension på mitt ledarskap.

Jag är numer lika förtrogen med begreppet Kontinuitetsplan som Läroplan, Likabehandlingsplan, Kompetensförsörjningsplan och Digitaliseringsplan.  Tidigare utmaningar som sjunkande barnafödande, stängning av byaskolor och elevers psykiska ohälsa är inte längre det som känns mest skrämmande för mig eftersom det mesta bleknar i jämförelse med högsta beredskap i händelse av krig.

”Fokus måste ligga på barnen”

Det har som sagt gått några veckor, jag har fått en smula distans till övningen, mardrömmarna har avtagit och stressen som den skapade har släppt. Jag har dessutom bestämt mig för att hantera medias svarta rubriker kring Sveriges säkerhetsläge genom att påminna mig om Unescos tidigare general­direktör Irina Bokovas kloka ord:

”Världen har förändrats sedan 1966 men vår beslutsamhet att ge varje kvinna och man kompetensen, kapaciteten och möjligheterna att bli allt de önskar, förblir lika fast som alltid.”

Det är mitt mantra! Fokus måste ligga på barnen och ungdomarna, att ge bästa möjliga förutsättningar för dem att skapa sig en god framtid – och sedan håller jag tummarna för att ”Ryssen” aldrig kommer.

Denna krönika publicerades även i Skolledaren nr 8 2024.