Ledare: Lönen – viktigaste frågan för våra medlemmar

Ledare av Matz Nilsson, förbundsordförande Sveriges Skolledare

För första gången som ett nytt samlat förbund kan vi redovisa lönerna för landets skolledare. Över 8 000 skol­ledare har svarat på vår enkät så ingen kan tvivla på att vi har full täckning för siffrorna. Det är viktigt för oss att vara trovärdiga när vi driver vår lönepolitik. Lönen är den viktigaste frågan för våra medlemmar.

Skolledarens uppdrag är ett av vårt samhälles viktigaste jobb. Samtidigt kan vi se att skolledaren väldigt sällan kan konkurrera lönemässigt med sina chefskollegor. Är det verkligen så samhället vill ha det?

Ett annat orosmoment är övertiden. Nästan alla skolledare, 84 procent, arbetar över varje vecka, året runt. Eftersom övertiden inte ersätts handlar det dessutom om enorma mängder gratisarbete som skolledarna bjuder sina arbetsgivare på. Vi behöver få till ett skifte – skolledarnas tid och energi ska ses som den värdefulla resurs den är. Det man inte betalar för värderar man heller inte alltid tillräckligt högt. Här har vi själva en läxa att göra.

Landets rektorer byter jobb i hög takt, en utveckling som nu också Skolverket rapporterar om. Snabba återkommande chefsbyten påverkar verksamheterna negativt. För oss är det ingen nyhet och lösningen ligger på bordet sedan länge. Nu är det upp till såväl regeringen som huvudmännen att säkerställa att vi får stabilitet i ledarskapet i landets förskolor och skolor. Den dubbla styrningen får inte användas som alibi för att inte agera, här krävs en samlad insats.

Ett första steg för huvudmännen är att se till att löneutvecklingen för 2024 blir så pass hög att skol­ledarna når upp till det så kallade märket för tvåårsperioden. Att visa respekt för sina skolledare genom att följa ingångna löneavtal är ingen stor utgiftspost för en huvudman. Det handlar i stället om mod och förmåga att tänka långsiktigt.

Avslutningsvis: det sker neddragningar i landets förskolor och skolor samtidigt som staten höjer ambitionerna. Resultatet är att skolledarna försätts i en ohållbar situation med stark samvetsstress. Rektor har ett tungt ansvar i enlighet med skollagen och förutsättningarna förväntas bara finnas. Samtidigt misslyckas vi år efter år med en stor grupp elever utan att det föranleder några större förändringar i resurssättningen. Budgeten för nästkommande år beslutas uppenbarligen utifrån andra parametrar. Rektorer och skolchefer som påtalar brister riskerar inte sällan sina anställningar.

För att rikta strålkastaren mot detta kommer vi att uppvakta skolministern med ett förslag en ny lagstiftning, Lex Edico. Den skulle innebära en skyldighet för professionerna att rapportera missförhållanden eller påtagliga risker för sådana, till den som bedriver verksamheten. Denne måste i sin tur utan dröjsmål utreda och avhjälpa missförhållandet eller risken. Bedöms situationen som allvarlig ska en anmälan göras till Skolinspektionen. Liknande system finns redan inom exempelvis äldreomsorgen och syftet är att undvika att brister upprepar sig.

Vi har mötts av kritik om att det riskerar att bli ett administrativt tungt system. Jag menar att det får vi ta för att få till ett system som verkligen sätter eleverna och deras rättigheter till en likvärdig utbildning i fokus. Och där professionerna vågar stå upp för sitt statliga uppdrag utan att riskera sin anställning.

Vem kan vara emot det?