Krönika: Vi måste slå hål på myten om små klasser

De senaste sex åren har jag läst kommunala budgetar. Det är ett litet udda, men ack så intressant fritidsintresse. Man lär sig mycket om kommunal ekonomi när man läser hur politikerna formulerar sig i budgetarna. När jag är färdig med 2024 års genomgång passerar jag 1 700 lästa budgetar. Larmen om nedskärningar i skolor duggar tätt och lärare vittnar om en ohållbar arbetsbelastning. Våldet mellan elever ökar när trygghetsskapande personal sägs upp.

En sak som slår mig när jag läser politikernas beskrivningar av hur svårt det är att få ihop ekonomin är detta med små skolor och klasser. Vi behöver slå hål på myten att det alltid är bra. Den här frågan har gäckat mig ett tag.

Om vi tar Hammarkullsskolan som exempel. På min skola har vi för små klasser. För att behålla nuvarande bemanning skulle jag behöva 27 elever per klass. Det har vi inte.

”En ensam lärare kan inte hjälpa alla”

Det är många familjer som flyttat till Somalia, Kenya, England och Turkiet. Det kommer inte in elever lika snabbt som det slutar elever. Det gör att vi successivt bygger upp underskott. Det är skönt för lärare att ha små klasser, det är lättare att hålla ordning och det blir inte så mycket administration. För eleverna är det dåligt eftersom det inte finns resurser till att ge eleverna det stöd de så desperat behöver. Om en lärare är ensam i en klass med 18 elever fungerar det bra för de elever som hänger med i helklassundervisning.

En ensam lärare kan inte hjälpa alla alla elever om det finns en teoretiskt svagbegåvad, en hyperaktiv, en autistisk och två som är nyanlända. Addera att alla elever är svaga i det svenska språket. Skolpengens storlek är det inget fel på i Göteborg. Problemet är att vi finansierar skolan per elev och då innebär ett tapp på tre elever per klass att tre skolpengar försvinner. De fasta kostnaderna minskar inte, hyra och löner är desamma oavsett antal elever i klasserna. Det är tur att det finns statsbidrag, även om det är tidskrävande att söka och redovisa dem.

Här är det bättre med stora skolor

Ett mönster i budgetarna är skrivningar om att man inte kan ge eleverna stöd. Samtidigt väljer kommuner att behålla skolor som inte bär sig ekonomiskt. Anledningen är ofta press från vältaliga föräldrar.

Om man behåller en skola med små klasser samtidigt som det finns en skola inom rimligt avstånd får det konsekvensen att resurser som borde gå till undervisning och särskilt stöd används till att finansiera tomma skolplatser. Lägg där till kostnaderna för utbudsansvaret och den fria etableringsrätten. I stora och medelstora kommuner är det därför bättre att ha stora skolor. De resurser som frigörs tack vare stordriftsfördelarna kan då användas till undervisning och särskilt stöd.

I många budgetar läser jag att man är stolt över att ha små skolor och klasser, samtidigt som man genomför stora nedskärningar. Större skolor och klasser, inom rimliga gränser är bättre än sinnebilden av den lilla, söta skolan där alla känner alla.

Vi måste fundera på vad vi ska lägga resurser på de kommande åren, tomma skolplatser eller stöd till elever? 
När elevkullarna minskar har vi inte råd med både och.