DEBATT: Efter Pisa – här är frågorna vi skolledare måste våga ställa

Enligt den senaste Pisa-undersökningen (2022) hamnar Sverige på 15:e plats av totalt 38 länder som ingår i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Sverige har tappat resultat och nästan hamnat tillbaka till 2012:s bottenrekord. En viktig fråga som behöver tas hänsyn till när jämförelser med tidigare årsresultat görs är att genomförandet av Pisa-undersökningen år 2018 fick allvarlig kritik, inte minst från Riksrevisionen som kritiserade att ett stort antal elever undantogs från att delta i undersökningen. Det väcker frågan om hur resultaten skulle se ut annars? Har vi blivit vilseledda på grund av 2018 års resultat som enligt Riksrevisionen bygger på en del felaktiga grunder?

Många frågor väcktes hos mig när jag under Nordiska Skolledarkongressens sista dag fick lyssna på Andreas Schleicher, OECD:s utbildningschef. Frågor som behöver undersökas mycket djupt för att försöka förstå varför det ser ut som det gör när det gäller vår skola.

Varför mår svenska elever sämre?

Den mest slående frågan handlar om elevernas psykiska välbefinnande. Mätningen visar att på en 10-gradig skala har vi lite högre än 3, vilket är betydligt lägre än OECD-genomsnittet som är 4,5. Finlands och Islands resultat ligger högre än OECD-genomsnittet. En stor skillnad finns mellan Sveriges och Danmarks resultat där det sistnämnda har 7,5. Vad är det som gör att resultaten skiljer sig så mycket mellan vårt land och grannlandet Danmark? Frågan är stor och är definitivt inte enkel, men skolan och samhället i stort har ett ansvar att försöka hitta förklaringar som kan leda till förbättringar.

Varför engagerar sig föräldrarna mindre?

Den andra frågan som är av intresse handlar om föräldrarnas engagemang i barnens skolgång. Pisa-undersökningen visar att andelen föräldrar som var involverade i skolan och lärandet minskade avsevärt mellan 2018 och 2022 i många länder. För vårt land har det skett en reell förändring (se mer i faktaruta). Vad är det som gör att föräldrars engagemang minskat så mycket? Hur kan vi tolka det i jämförelse med 2018 års resultat? Kan det finnas någon förklaring i kritiken som riktades mot genomförandet då? Vad är det som behöver göras för att engagemanget ska öka? Frågorna är inte enkla och behöver undersökas detaljerat och utifrån olika perspektiv.    

En annan betydande fråga är den ekonomiska faktorn. Vårt land satsar på utbildning och vi har högre utbildningskostnader än genomsnittet för OECD i förhållande till bruttonationalprodukten. Det kanske inte är konstigt med hänsyn till att länder med starkare ekonomi har ideligen större investeringsmöjlighet i utbildning än länder med svagare ekonomi. 

Varför har vi höga kostnader – men dalande resultat? 

Året 2021 var Sveriges utbildningskostnader 6,65 procent av BNP. Det betyder att vårt land hamnade på andra plats efter Island med 7,69 procent, och före Israel med 6,60 procent. OECD-genomsnittet var 5,09 procent. Samtidigt har det mellan 2021 och 2022 skett en minskning av den totala kostnaden per elev i våra skolor (läs mer i faktaruta). Vad har gjorts som lett till förändringen av den totala kostnaden per elev i de olika skolformerna? Är det effektivisering, besparingar, eller andra faktorer som påverkar? Vad har den förändringen för påverkan på skolan och eleverna och deras resultat? Trots förändringen så ligger vårt land fortfarande högre än OECD-genomsnittet gällande kumulativa kostnaden per elev även under en period av 10 år, för åldrarna 6 till 15 år. Baserat på Köpkraftsparitetstal (PPP) ligger Sveriges på 133 000 USA-dollar medan OECD-genomsnittet är 102 612 USA-dollar.    

Att satsa på utbildning har en mycket positiv påverkan på individen och samhället, och det är viktigt att vi fortsätter göra det. Samtidigt behöver vi försöka hitta svar på frågor så som, hur använder vi våra ekonomiska resurser inom skolväsendet, och varför tappar vi resultat trots våra höga utbildningskostnader? Två meningar kan vara bra att tänka på när vi försöker hitta svar: ”Money is necessary but not sufficient” och ”Money matters up to a point”.

”Vi mod att tänka kritiskt”

Det är avgörande för ett lands utveckling att ha en fungerande skola. Välmående på samhälls-, familje- och individnivå påverkas av skolan och utbildning. Trots det som nämns ovan gällande vad Pisa-undersökningen visar så tror jag starkt på att vi har vilja, kompetens och förmåga att vända situationen. Vi behöver våga prata om allt, ställa obekväma frågor och att ha mod att tänka kritiskt och utanför boxen och att våga förändra ­– för att få individer som mår bra och ett starkare samhälle med god ekonomisk tillväxt och produktionsutveckling.  

Mostafa Geha, rektor för Hedemora Vuxenutbildning, ledamot i Sveriges Skolledares förbundsstyrelse och ordförande för Hedemoras Sveriges Skolledare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolledaren.

Källor: SCB, OECD, OECDiLibrary, Ekonomifakta