Krönika: Till sist finns inget kvar att skära ned på

LÄS ÄVEN: Skolledaren: Besparingarna får förödande konsekvenser

I lördags demonstrerade drygt 500 lärare i Stockholm mot nedskärningarna i skolan. Över hela landet larmar lärare om att kollegor sägs upp, klasser slås ihop och att det är vikariestopp. För cirka sex år sedan fick jag ett infall och satte igång och läste kommunernas budgetar. Jag hade läst Tankesmedjan Balans granskningar och jag ville se om det verkligen var så illa som de beskrev. Jag läste inte riktigt alla budgetar det första året, men de flesta.
Det var dyster läsning. I princip alla kommuner skrev i budgeten att verksamheten kunde drivas till en lägre kostnad utan att det påverkade kvaliteten.

Jag läste och läste för att försöka hitta den magiska formeln för hur det förväntades gå till men utan att hitta något svar. I en kommun fick jag en ledtråd. Där skrev man att hur det ska gå till, det ska varje rektor bestämma eftersom de känner verksamheten bäst.

”Vi rektorer ska lösa ekvationen”

Jag har arbetat som skolledare i drygt 12 år och trots att jag känner min verksamhet utan och innan så kan jag inte förstå hur jag ska kunna göra bättre verksamhet med sämre förutsättningar. När vi inte får kompensation för prisökningar blir konsekvensen att eleverna inte får det stöd de behöver eftersom lärare sägs upp.

De senaste fem åren har jag läst alla budgetar, det vill säga 290 stycken per år. 
2022 var det till exempel 90 procent av kommunerna som lade krav på nedskärningar i skolan, 2023 var det 98 procent och i år 95,6 procent.

Nedskärningar sex år i rad får konsekvensen att det inte finns något mer att skära ner på. Det är därför det står i budgetarna att man kommer säga upp legitimerade lärare. Det är fortfarande vi rektorer som ska lösa ekvationen med färre lärare, årliga nedskärningar och högre kvalité.

”Politikerna har hittat ett smart knep”

Rektorer pressas från medarbetarna som får ett allt tuffare uppdrag. Vi pressas från förvaltningen som prioriterar budget i balans och politikerna som kräver bättre skolresultat. 
Föräldrarna blir arga och undrar varför deras barn inte får det stöd de behöver. Politikerna har hittat på ett smart sätt att slippa stå till svars för sina nedskärningsbudgetar. Knepet är att göra politiska satsningar samtidigt som man gör strukturella nedskärningar.
Om prisökningen är 5 procent så ger man 2,5 procent i uppräkning. Det betyder att rektorerna måste trolla fram resurser för att finansiera de återstående 2,5 procenten för att betala för varor och hyra som plötsligt har blivit mycket dyrare.

”Av satsningen blev det en tummetott”

För att politikerna ska slippa stå i lokaltidningen och stå till svars för nedskärningar i skolan gör man politiska satsningar. Det kan till exempel vara 10 miljoner till språkutveckling eller 15 miljoner till att npf-säkra skolor. Om inte journalisten läser budgeten innan intervjun med ansvarig politiker för skolan finns det stor risk att politikern lyckas med sin lilla avledningsmanöver.

Alla blir glada om politiker satsar på språkutveckling och att hjälpa elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Problemet är att i skolan har 20 lärare och 15 elevassistenter fått sluta och kuratorerna är bara på skolorna en dag per vecka. 

Av satsningen på skolan blev det en tummetott, samtidigt som politikerna är stolta.