Ledare: Vem vinner på att utmåla skolan som laglöst land?

Denna ledare publicerades i Skolledaren nr 2 2025. 

När ni läser detta har det gått en tid sedan den förfärliga händelsen i Örebro men jag kan ändå inte skriva den här texten utan att än en gång låta tankarna gå till de drabbade på Campus Risbergska. Den slitna kommentaren att något har gått sönder i Sverige passar ändå här. Det väcks många frågor om hur vi riggar ett samhälle där liknande händelser går att undvika. Och då handlar det inte bara om att öka säkerheten på våra skolor, vilket vi kanske blir tvingade till, utan lika mycket om att rikta fokus på hur en individ kan hamna i ett läge där genomförandet av en handling som den i Örebro känns rimlig? Kanske har vissa av samhällets olika skyddsnät monterats ned eller försvagats av andra skäl? Och inte minst gäller detta såklart skolan. Låt Örebro bli startpunkten för en sådan bred analys.

”Det finns chefer som vill och kan ta sitt ansvar”

Hot och våldshändelser i skolan har debatterats mycket i media den senaste tiden. Självklart ska skolan, som alla arbetsplatser, karaktäriseras av ett gott arbetsklimat där eventuella problem lyfts och åtgärdas. Ingen är väl emot det. Men jag måste ändå få säga att jag inte känner igen mig i den bild som målas upp. Det finns absolut brister, och kanske en otrevlig utveckling mot ett hårdare klimat, men jag förstår inte vem som vinner på att utmåla klassrum som laglöst land? Det finns regelverk för hur ordningsstörningar kan och ska uppmärksammas och hanteras, såväl i Arbetsmiljöverkets regelverk för det systematiska arbetsmiljöarbetet som i Skol­inspektionens tillsynsuppdrag. Och det finns chefer som både kan och vill ta sitt ansvar. Men också få förutsättningar för att kunna göra det, förstås.

”Hoppas huvudmännen använder andrummet”

Här tycker jag ändå att vissa möjligheter öppnar sig i takt med att antalet barn och elever kommer att minska i många verksamheter framöver. Vi skulle kunna se med viss oro på demografiförändringarna utifrån perspektivet vad det kan komma att betyda för arbetsmarknaden för skolledare. Men jag tror inte att påverkan på vår sektor blir så stor. Man blir skolledare lite senare i livet och har ju också oftast en yrkeskarriär som lärare bakom sig. Skolledare byter redan i dag jobb rätt ofta så vi är en kår som är vana vid förändringar, på gott och på ont. I stället hoppas jag på att huvudmännen använder det här andrummet som det minskade barn- och elevantalet kan ge till att låta verksamheterna bygga kapacitet att säkra och höja kvaliteten. Det kan handla om mindre barngrupper i förskolan, högre lärartäthet, mer rimliga ansvarsområden för rektorer med mera. Det här är snarare en möjlighet än en risk som jag ser det.

Med det sagt kan det självklart hända att medlemmar behöver lämna ett uppdrag mot sin vilja på grund av att verksamheter läggs ned. Eller, kanske mer vanligt, att det är skolledaren som behöver fatta och försvara jobbiga beslut om vilken personal som inte får fortsätta. I det senare fallet har huvudmannen självklart ett stort ansvar att stötta och stå bakom sina chefer. Om besluten även skulle omfatta dig som medlem finns hjälp och stöd att få såväl från oss här på förbundet som från andra aktörer som vi har samarbeten med via moderna kollektivavtal, exempelvis kring omställning. Tveka inte att kontakta chefsrådgivningen med dina frågor. Det är vår uppgift att hjälpa till.

LÄS TIDIGARE LEDARE HÄR: 

”Vi kräver att vår kompetens värdesätts”

”Regeringens förslag går emot skolans etik”

”Ska vi stoppa våldet måste vi satsa på skolan”

”Det är det pedagogiska uppdraget vi brinner för”

”Tillsammans blir vi skolledare starka”

”Hållbart ledarskap gynnar alla”

”Lönen – viktigaste frågan för våra medlemmar”

”De nya organisationerna utarmar bergreppet skolenhet”

”Skolledare kompenseras inte i lönekuvertet”