Så leder rektor Torbjörn med tillit: ”Handlar om att lyssna”

LÄS ÄVEN: Så säger fyra forskare om tillitsfullt ledarskap

LÄS ÄVEN: Tre exempel på tillitsbaserat ledarskap i praktiken

Torbjörn Hanö tittar ofta på handboll. Han gillar särskilt momentet när laget tar timeout och gruppen samlas vid sidlinjen och diskuterar hur de ska spela vidare. Alla pratar. Sedan bestämmer lagledaren: ”Okej, vi gör så här”, och så springer spelarna ut på planen igen. Det är en bra bild av hur han vill att arbetet på Polhemskolan ska styras. 

För grunden i tillitsarbetet är att lyssna.

– Om vi ska göra ett utvecklingsarbete på skolan frågar vi i ledningsgruppen personalen, alltså de professionella, vad de behöver. Lärarna, skolsköterskan, kuratorerna – alla får berätta vad de vill ha. Sedan organiserar vi utifrån det. Och om vi ska genomföra en förändring samlar vi tankar från medarbetarna, sammanfattar dem i en lista och skickar ut till de medarbetare som är lagledare: ”Så här tänker vi, hur tänker ni?”. Sedan tar vi ett möte och pratar om vad som ska prioriteras. Arbetet byggs underifrån, och allt handlar om att lyssna. Jag älskar EU:s subsidiaritetsprincip, att beslut ska ligga så långt ut i verksamheten som möjligt. 

Torbjörn Hanö, rektor på Polhemskolan, tillsammans med de biträdande rektorerna Elisabeth Thörnqvist och Åsa Narin. Foto: Christian Örnberg

Låt medarbetarna misslyckas

En annan grundpelare är att eleven är huvudsaken. De måste vara verksamhetens ledstjärna. Det tredje benet i Polhemskolans tillitsbaserade ledarskap är att låta medarbetarna misslyckas. För den som inte vågar göra misstag vågar heller inte testa nytt.

– Självkritik är också viktigt. Att ställa sig frågan: Gör vi det vi ska göra? Vi har en stor ledningsgrupp med tio biträdande rektorer. Vi stämmer hela tiden av med varandra. Vi samarbetar och nätverkar, hierarki är inte vår grej. Man behöver inte komma till mig och fråga om allt. Man kan göra och sedan berätta vad man har gjort.

Men är det inte lite slött ledarskap? En ledare måste väl veta vad hen vill? Nja, menar Torbjörn Hanö, och konstaterar att det är skillnad på att vara ledare och chef. Ledaren lyssnar på alla, därefter fattar hen ett beslut. En chef lyssnar inte, men talar ändå om hur alla ska göra. Själv kallar han sig ledare hellre än chef, och citerar Andrew Bonar Law, brittisk premiärminister på 1920-talet: ”Jag måste följa dem, jag är ju för fan deras ledare.”

– Det är ett briljant uttryck. I en intervju fick jag frågan hur jag, som chef för Sveriges största gymnasieskola med 300 anställda och 2 600 elever, kan ha kontroll över verksamheten. Det kan jag inte. Nu när vi pratar pågår det 65 lektioner parallellt. Och säkert tio olika möten, samtidigt som det kokas hundra kilo pasta i restaurangen. Jag måste lita på att folk gör det de ska. När det inte fungerar kommer jag att få reda på det och då får vi tillsammans rätta till det.

Måste man vara lite cool till sin läggning för att klara av att jobba så här?

– Kanske. Jag har inget större kontroll­behov, däremot är det viktigt med uppföljning av det som händer. Resultat, elevers trivsel, lärarnas uppfattning om olika saker – vi följer upp allt. När jag började för 13 år sedan tog 92 procent av eleverna gymnasieexamen, i dag är siffran 97,8 procent.

Torbjörn Hanö förankrar arbetet underifrån – som exempel har kemilärarna bildat ett eget arbetslag där de samarbetar. Foto: Christian Örnberg

Låg personalomsättning

Sättet att arbeta grundas ju i forskning, påpekar Torbjörn Hanö:

–  Vissa tror att tillitsbaserat ledarskap är någon slags låt gå-verksamhet eller fri lek. Det är det absolut inte. I min senaste bok har jag sammanställt det skolforskningen har kommit fram till. All relevant skolforskning – både kring lärande och ledarskap – är överens om att de professionella måste få styra, och ges förtroende. Så det är inget hittepå från min sida. 

Polhemskolan har en personalomsättning på tre procent, och de flesta som slutar går i pension. Snart ska Torbjörn Hanö själv göra detsamma, och efterträdaren är utsedd.

– Det är klart att det kan finnas en oro – hur ska det bli nu? Vi äger den här kulturen tillsammans, säger jag då. När jag slutar är 299 fortfarande kvar. De kommer att se till att den nya chefen sköter sig.